Vilken rysare!

När jag slog på teven för att följa avslutningen av British Open var ledarbollen på de 12e hålet. Watson låg i topp tillsammans med Westwood och Mathew Goggin. Under de närmaste timmarna skulle flera ytterligare spelare blanda sig i slutstriden. Goosen, Wood, Fischer, Cink med flera hade alla chansen.

Alla spelare tappade mot par och så här i efterhand hade även Richard Johnson en liten chans. Johnson slutade till slut på 8e plats 3 slag efter.

Cink ledde i mål på -2. I ledarbollen hade Watson chansen att avgöra på de 18e. Ett par räckte. Watson var dock en meter för lång på inspelet och bollen rullade av. Watson valde att putta från ruffen vilket kanske inte tydde på extremt självförtroende och han lämnade sig själv en retur på 1,5 meter för att vinna British Open. Den putten var aldrig nära och det kändes då som att Watson var en slagen spelare för det kommande särspelet mot Cink som spelades över 4 hål.

Cink kopplade greppet direkt och Watson började sprida sina slag för i princip första gången under hela tävlingen. Cink vann ganska komfortabelt.

Själv höll jag stenhårt på Watson. Har inga minnen alls av hans storhetstid men det kändes ändå ganska coolt med en gammal gubbe som gick där på banan han vann British Open på för 32 år sedan. Då var Cink 4 år.

Annars tyckte jag det var kul att det gick bra för Richard Jonson som visade sig vara en riktig skön snubbe när han hjälpte till som bisittare i Viasats studio. Svenska golfare känns ju annars ganska trista med undantag för Jesper Parnevik.